Det känns som jag blir kvävd. Vissa vill att jag ska göra saker jag inte vill. Andra tror att jag ska göra saker jag inte vill. Det verkar som folk tror att jag varken kan, kommer kunna eller vill nånting längre, och det suger..

Kommer jag på en idé om något jag vill göra så blir jag vanligtvis ifrågasatt, motarbetad, får konstiga blickar eller nästintill totalt ointresse för det enda som existerar är det som händer i folks egna liv. Varför inte vara positiv och för en gångs skull säga att "ja men va kul, det blir säkert jättebra" eller i alla fall säga nånting.

Jag hade en sån enorm positiv uppbackning förut. Någon som alltid trodde på mig och pushade mig till att göra de saker jag ville göra och få det jag ville ha. Det spelade ingen roll vad det var, om det var små saker eller stora, så fanns stödet alltid där.
Och gissa om jag saknar det...