Nya familjer
Jag är ett skilsmässobarn. MEN jag har aldrig sett mig som ett sådant. Mamma och pappa gick ifrån varandra när jag var liten och det är inte ens något jag riktigt kan komma ihåg, jag minns bara att jag alltid bott hos mamma och att det alltid varit ett självklart val för mig att stanna hos henne. Pappa flyttade runt en del när jag var liten och jag var en blyg och osäker liten tjej och bara tanken på att flytta omkring då var skrämmande.
Efter visst många år träffade både mamma och pappa nya, Christer och Gudrun, och flyttade ihop med dessa och i samband med detta fick jag många syskon och en väldigt stor familj och det finns många positiva saker med det. Jag har 2 helsyskon, 1 halvsyskon och 8 extrasyskon och det är sällan man känner sig ensam med så många männsikor omkring sig. Det var dock inte alla man hade kontakt med. Christer hade fyra barn sen tidigare men det var bara två av dom vi träffade regelbundet. Gudrun hade också fyra barn sen tidigare och det var tre av dom vi träffade regelbundet och sen fick pappa och Gudrun lilla Amanda.
Man fick olika mycket kontakt med alla och umgänget gick i vågor. Av Christers två barn vi träffade var det Jonas jag fick mest kontakt med och det var väl för att han låg närmast mig i ålder. Johan var sex år yngre och det blev för stor åldersskillnad helt enkelt. Jag hade ingen riktig kontakt med min egen lillasyster Anna som också är sex år yngre när vi var små heller. Men hon kom ikapp i trettonårsåldern och nu är vi så nära som två systrar kan komma varandra. :) Christers två äldsta barn träffade jag sällan och lärde aldrig riktigt känna.
I pappas nya familj blev det lite rörigare. :) Pappa hamnade tillslut utanför Hudiksvall och vi pendlade dit varannan helg. Jonatan bodde inte med pappa och Gudrun så honom lärde jag aldrig känna, vi träffades nån helg ibland bara. I början umgicks jag mest med Adam, det skillde bara ett år mellan oss och vi trivdes i varandras sällskap. Det skar sig tyvärr tillslut, för vi var tonåringar och mycket känslor flög omkring. Först blev jag kär (vet inte om det är rätt ord att använda men vet inte vilket jag ska ta annars) i honom, det gick över, sen blev han kär i mig och allt rasade på en kväll. Jag har ingen aning om någon annan av "Hudikfamiljen" märkte något? Att vi från att ha umgåtts hela tiden från en dag till nästa slutade umgås helt. Man tycker att någon borde märkt att det inte var som förr men det var aldrig någon som sa något så jag vet inte...
Efter det hängde jag mest med Elina. Vi var och är nog fortfarande ganska lik varandra i sättet. Då var vi nyfikna på det mesta, ville träffa pojkar, gå på fester och bara ha roligt, och det hade vi verkligen! Efter ett tag blev det lite konstigt mellan oss också. Hon blev tillsammans med en av mina kompisar, det höll inte, jag blev tillsammans med en av hennes kompisar, vilket inte heller höll och vi blev lite kluvna på vilken sida vi skulle stå. Men i slutändan höll vi ihop.
Så har vi Nattis. Det har aldrig hänt något konstigt mellan oss och vi har alltid haft roligt ihop. Hon är en sån tjej som tar livet och männsikorna omkring sig med storm. Hon pratar, skrattar, är positiv och framåt och vilket humör man än är på när man träffar henne så är man på bra humör efter. Det är få som är som henne.
Sen har vi Amanda, minsta lillan, som är hela elva år yngre än mig och söt som socker. Antalet hjärtan hon kommer krossa är skyhögt. Senast förra helgen var det en kompis till mig som förbannade det faktum att hon bara är 17. Vi har aldrig kommit varandra sådär jättenära. Men det kanske inte är så konstigt heller då det är många år mellan oss och vi träffas tyvärr sällan. Men jag älskar henne ändå!
Då var det bara Anna och Anders kvar. Mina helsyskon som jag vuxit upp tillsammans med och som jag alltid kommer älska. Vi har gått igenom mycket tillsammans, motgångar och medgångar, vi har gråtit och skrattat tillsammans och vi ställer alltid upp för varandra. Det har gått perioder då vi nästan inte träffats och ibland träffas vi hela tiden. Vi har varit arga och irriterade på varann men vi kommer alltid finnas där för varandra.
Kommentarer
Trackback
